Sägner, historier, skrock och folktro, kloka gubbar och gummor m m


I likhet med andra landssocknar har Offerdal sin rika flora av sagor, sägner, skrock och historier. Mycket har väl sjunkit i glömskans djup, men alltid har något fragment stannat kvar, tagits upp och formats på nytt, ibland med en röd tråd av det ursprungliga hängande kvar, fastän versionerna växlat. Onekligen skulle en grundlig inventering av Offerdals bestånd i den vägen vara intressant och givande att ta del av. Först och främst kan man i alla fall konstatera, att Offerdal håller sig med sägner och legender av samma typ, som ofta förekomma i andra socknar och landskap, s k vandringssägner.

"I en tjärn vid Åflo i Offerdal har sänkts en brännvinspanna full av pengar. En jordgodsgrävare hade den en gång uppe till randen, men i samma stund fick han se, att hans gård brann, var på han släppte skatten för att skynda hem och rädda gården. I detsamma som skatten sjönk i djupet, slocknade den bedrägliga elden."


"På Änge bys ägor i Offerdal finns en stor fördjupning, i vilken man ser gropar av olika storlek. Där stod en gång en blomstrande gård. Men ägaren var girig, och girigheten leder alltid till de svåraste synder. Han var så snål, att han inte ens på juldagens morgon kunde njuta sabbatsvilan utan stod på sin loge med sitt husfolk och tröskade. Då kyrkfolket förebrådde honom därför, hånskrattade han åt dem. Så begynte kyrkklockorna ringa. Ett dån hördes, som om det åskat nere i jorden. Denna öppnade sig, och gården sjönk så hastigt, att bonden inte hann fly. Han omkom med sitt husfolk och sina kreatur i djupet."

Digerdöden verkar ha härjat inom socknen. Enligt en gammal sägen skulle den ha dragit fram så våldsamt, att endast två personer funnits kvar; "‘n Tor i Åflo å 'n Sjul i Kaxa (Kaxås)".
Dessa två var de som först på nytt bosatte sig här efter digerdöden. När det då gällde att bestämma sig för en ny boningsplats, skydde man de byar, i vilka pesten härjat, varför dessa blev öde, och ännu i dag finns många sådana ödesbölen kvar.

Tor och Sjul, var enligt sägnen bröder. En dag gick de upp på det höga Hällberget för att se sig om efter en lämplig boningsort. De upptäckte då några backar, som verkade lämpliga. Det gällde då, vem av dem som skulle få det högsta och hälsosammaste stället. De satte av utför berget från Hällsjöns östra ände samt sprang i kapp bort mot västra änden av sjön.

Sjul, som var snabbare, kom till den högsta backen, nuvarande Kaxås, tog den och bosatte sig där. Tor fick nöja sig med den lägre kullen. Eftersom ån, som rann nedanför denna kulle var flo (hade högt vattenstånd), fick den heta Åflo. Enligt några skulle Åflo ha ansetts bättre och mindre utsatt för västan-vinden.

Måns i Berget (Kittelberget) skulle en dag till Österulfsås för att få bot för en häst, som var sjuk. Där fanns en känd djurläkare och hästbotare. Det var sent på hösten, i "mickelmäss", och marken var frusen. När Måns kom till Sjöarbodarna - så fick han plötsligt höra koskällor och tramp av en massa kor. Han blev mycket förvånad och undrade, vem det kunde vara, som kom flyttande med kor den tiden på året. Men när han stod där och väntade att få se och träffa dem som kom, tystnade plötsligt koskällorna, och något tramp av kor hördes inte mer. Då förstod han, att det var vitterfolket, som var ute på flyttning.

Söder om Utgård finns en myr, som kallas Cecilflon. Hur det namnet uppkommit berättar sägnen följande. En flicka, som hette Cecil, var en dag till skogs i något ärende. När hon kom till ovannämnda myr, mötte hon ingen mindre än Horn-Per själv. "Nu tar jag dig!" sa Horn-Per. Cecil blev naturligtvis dödsförskräckt men lyckades ändå till slut övertala honom att vänta en dag, och inte nog med det, utan att de också skulle tävla om saken. Tävlingen skulle tillgå på så vis, att de skulle springa åt var sitt håll runt myren. Den som då kom först tillbaka till utgångsplatsen, hade vunnit. Säker på att vinna en sån språngmarsch, gick Horn-Per med på det. Nu var det så, att Cecil hade en tvillingsyster, som liknade henne som ett bär och som nu skulle hjälpa henne att vinna över Horn-Per. Nästa dag gick båda systrarna till skogs, men endast Cecil gick fram till myren, medan systern gömde sig på sidan om den, så att Horn-Per ej blev varse henne. Nå, starten gick, och Horn-Per satte iväg, så att mossa och ris rök efter honom. Nu klev systern fram, och när Horn-Per kom tillbaka till startplatsen, stod Cecil, som han då trodde det var, där före honom och hade alltså vunnit tävlingen. Efter den dagen heter myren, på jämt-ländska flon, "Cecilflon".

Go to top