Handel

I forna tider producerade bonden på sin gård vad han och hans hus behövde. Allt framställdes hemma och konsumerades. Detta kallades naturahushållning och innebar att varje gård utgjorde en fristående enhet, oberoende av grannar och övriga människor. Snart uppstod det överskott på vissa produkter och underskott på andra. Man fick då byta bort en överflödsvara mot något man bättre behövde. På så sätt gjordes de första affärerna, som var en ren byteshandel.

Det inrättades tidigt marknader, för att underlätta affärer och varubyten som hölls på en plats där köpare och säljare lätt kunde träffas. Jämtlands forna centrum var Frösön, där det jämtländska landstinget "Jamtamot" hölls. I samband med ting och avgudaoffer samlades man till köpenskap, dels på Frösön, dels på Storsjöns is. I och med Östersunds tillväxt, flyttades marknaden till fastlandet på 1800-talet och där hölls sedan årligen tre mark-nader. Under senare år fanns endast Gregoriemarknaden, som levde kvar in på 1950-talet. Offerdalsborna var flitiga besökare vid dessa marknader, till vilka de förde smör, ost, fågel, skinn m m för avsalu. Samtidigt gjorde de inköp av salt, socker och tyg för kanske ett halvt års behov.


Östersundsmarknaderna var de viktigaste för Offerdals del, dock besökte somliga köpmän även andra mark-nader. Även i Offerdal hade man en egen marknad i Änge. En och annan var också "stockholmshandlare", som på återresan tillsammans med varor ofta hade barnhusbarn. Dessa blev sedan "getare" och "barnsyttare" hos bönder i trakten och så småningom bofasta här. Ättlingar till dem lever kvar på många ställen i bygden.

Jämtarna har i alla tider haft livliga förbindelser med Norge. Naturligtvis besöktes Trondheim, men Levanger var nog huvudmålet. Till Norge kunde man via Karl-Johansvägen exportera skinn, smör, ost och skogsfågel och i stället medföra salt sill, kaffe och vetemjöl tillbaka till hemlandet. En annan viktig handelsvara var norska fjord-hästar.

I mitten av 1800-talet startade de första affärerna i socknen. Förbudet mot lanthandel gällde ännu vid denna tid. Detta var en gammal förordning, som återfinnes i Kristoffers landslag från medeltiden och som koncentrerade alla affärer till städerna. Dock infördes senare undantag i denna lag, så att handel kunde få drivas på plats, som var belägen mer än 3 mil från närmaste stad. Offerdal ligger ju utanför denna gräns, varför handelsbodar kunde inrättas här, efter sockenstämmans godkännande.

1864 infördes fullständig näringsfrihet, vilket medförde att affärer mera allmänt uppstod på landsbygden. Från och med nämnda år behövde handelsansökningar inte godkännas utan endast registreras av länsstyrelsen. Från präst och länsman måste dock intyg åtföljas om att vederbörande var redlig och ärlig samt kunde sin katekes och var behörig att delta, i nattvarden.

Omkring 1888 öppnade affären i Tulleråsen som omkring 1894 även fick rättigheter för gästgiveri. Så småningom utökades handelsrörelsen genom att den s k "centralen" byggdes upp. Här var liv och rörelse, här bedrevs handel i stor skala, med egen bokhållare, många biträden och drängar, som var på sätt och vis en grosshandlare.

 


Så här många affärer fanns på 50-talet i Offerdal


Anvågen 1st Konsum som senare blev Ica
Bångåsen 1st Ragnar Nilsson
Ede 1 st Pettersson
Enarsvedjan 2 st Erik Jonsson, Jo Jonsson
Finnsäter 1 st Rune Persson
Hållan 1 st Bertil Persson
Kaxås 3 st Konsum, Persson, Vibloms
Kläppen 1 st Röör
Kälom 1 st Hjalmars
Landön 4 st Långan Rönnemo, Landön Konsum, m fl
Offerdals berg 1 st Konsum
Olden 2 st Nils August, Stig Nilsson
Rönnöfors 1 st Bror Eriksson
Söderåsen 1 st Konsum
Trången 1 st Olov Göransson
Tulleråsen 2 st Olofsson + 1
Tångeråsen 3 st Ottergård, Nils Eriksson, Konsum
Änge 3 st Severins, Konsum, Antes nuvarande Ica

 


Hebe vid Landösjön


Dåliga vägförhållanden och en ökande befolkning ledde till en kortvarig epok med ångbåtstrafik på Landösjön. Ångbåten Hebe köptes in och man byggde bryggor lite varstans. Trafiken gick i huvudsak mellan Landön och Rönnöfors och var till stor nytta med transport av gods och passagerare, bl a med en mässtur på söndagar.

Hebe byggdes 1889 och kom till Landösjön 1904. Det var en strapatsrik och sensationell transport. En 20 ton tung båt som skulle dra timmerstockar längs den tre mil långa Landösjö. Den transporterades med hästar efter en väg som inte går att jämföra med dagens vägar.

Under normala omständigheter gick båten på ved, under en helg förbrukades omkring två kubikmeter ved. Pannan var drygt två meter lång. Det gick in rejäla klabbar. Det tog minst fyra timmar att värma upp pannan för att inte riskera överhettning och sprickor.
I sina bästa stunder gick Hebe i tio knops fart. Marschhastigheten låg normalt runt åtta knop.

Så småningom började landsvägen norr om sjön att byggas. Det innebar ett minskat behov av Hebe som under några år gick med förlust. 1969 upphörde flottingen, därför såldes den till en privatperson vid Storsjön. Där fanns den från 1971-1985. Därefter fick den en ny ägare och flyttades till Vaxholm. Varpå man slutade med passagerartrafiken och i mitten av 1930-talet byggdes båten om för att användas till timmerbogsering.

Go to top