Avverkningarna

Arbetskraft
Skogsköpen inom socknen har varit mycket livliga. Redan tidigt kom drivningar i gång. Som arbetskraft anlita-des i första hand bönder från den by, som överlåtit avverkningsrätten. Bönder, drängar och torpare arbetade då under vintrarna i skogarna. Men när de stora drivningarna började, måste arbetskraft utifrån anlitas.

Verktyg.
När skogsdrivningarna började var verktygen enkla. Vid fällning användes bara yxa. Huggyxorna var klumpiga och dåligt avvägda. Yxorna tillverkades vid de lokala smedjorna, men framförallt vid Rönnöfors och Åflo-hammars Bruk. Några riktigt brukbara sågar fanns inte i början, utan all fällning och kapning gjordes med huggyxorna.



Den första sågen, som användes var stocksågen, som var försedd med två handtag och krävde två personer vid användningen. På 1890-talet började man använda en såg av annan typ den s k sågsvansen. Sedan kom motor-sågen på de större avverkningarna. I våra dagar sker nästan all avverkning helt maskinellt.

Körredskap och dragare.
Framforslingen av virket skedde förr genom släpkörning med endast en stötting under främre ändan av bjälken eller stocken. Denna stötting var helt av trä och stum. Sedan kom det andra bättre och lätthanterligare slädar och nu i våra dagar sker det mesta med skogsmaskiner.


Skogens vård

Gallringar
Gallring och röjning i skogsbeståndet är en nödvändig förutsättning för att det enskilda trädet ska få ett bättre växtutrymme och därmed också en större tillgång på näring. Med gallring menas utglesning av bestånd, där utbytet ger timmer och pappersved medan begreppet röjning avser utglesning av skog i smärre dimensioner, där utbytet inte ger värdefullare sortiment, utan i bästa fall ved, hässje- och stängselvirke. Begreppet röjningsgallring innebär en kombination av de båda åtgärderna.

Kulturer
Större delen av de nu befintliga skogsbestånden har uppkommit genom självföryngring och naturlig frö-spridning. De bästa växtliga bestånden verkar ha uppkommit efter skogseldar, som gått fram för drygt 150 år sedan samt efter kalhuggningar för beten och skogsslåtter vid ungefär samma tid. Föryngringsåtgärder genom plantering eller sådd påbörjades samtidigt med de första kalhyggenas tillkomst strax efter 1903 års skogsvårds-lag. Frö inköptes ofta från andra orter och t o m från utlandet, (tall från Tyskland och gran från Finland). Resultatet av dessa första kulturer blev i många fall misslyckade. I de fall, då fröet hade lämplig härstamning och hyggena varit väl rensade och mogna, har också kulturerna blivit bra och gett upphov till goda och vackra bestånd.

Dikningar
I vår socken har dikningen mycket gamla anor. Troligen före 1800-talets mitt påbörjades dikningar för att skapa bättre förutsättningar för växtlighet Dikningarna var också en åtgärd för att förbättra klimatet; särskilt då frosten, som var besvärande, ansågs kunna mildras genom avdikningar.

De första skogsdikningarna inom Offerdal kom till omkring 1910. Under krisperioden efter första världskriget, omkring 1920, samt krisen strax efter 1930 blev skogsdikningarna desto mera populära.

Skador på skogen
De skador som brukar kunna förekomma på skogsbeståndet är bl a skogsbränder, men nu är det nog bortåt 100 år sedan någon större skogsbrand härjade här. Förr kunde skogsbränderna vara till nytta om de kunde begränsas, innan de nådde fram till bebyggelsen och byarna, då fick man ju bra betesmark och slåtter.

Stormfällningar förekommer ibland, snöbrott är mera allmänt förekommande. Älgen har under senare år blivit skadegörare på skogen. Det är då framförallt tallkulturer, som kommit upp till den höjd, att de når över snötäcket under vintern, som blir mest utsatta för älgens åverkan. Bland övriga skador å skogen, som förekommer här, kan omnämnas skada av barkborren, märgborren, och snytbaggen samt bland svamparna torrskatesvampen, knäcke-sjukan och rötsvamparna samt något enstaka snöskytte.

Skogsbrukets framtid
Att förutsäga vilken roll, vårt skogsbruk kommer att ha i framtiden är svårt, många saker och ting, som tidigare varit oumbärliga, har ersatts med något annat, mera tidsenligt. Nya uppfinningar och förbättringar kommer hela tiden tidigare metoder föråldrade. Kommer skogen att mista sitt värde och sin betydelse? För att ska ske, måste man hitta en annan råvarukälla som är lika billig och med lika stort användningsområde, och det kan nog bli svårt. Skogen har ju sedan urminnes tider spelat en stor roll i människornas liv.

Finns det något annat material som kan uppvisa alla de värdefulla egenskaper, som skogen har, förmodligen inte.
Från att skogen och skogsbruket tidigare varit en binäring, verkar tendensen mer och mer peka på, att det blivit en huvudnäring med jordbruket som en nödvändig binäring. Industrins moderna utveckling har sin stora andel i denna tendens. Från att massa- och trävaruindustrin tidigare i huvudsak tillverkade sulfat- och sulfitmassa samt sågade trävaror, har under senare tid växt fram en kemisk-teknisk industri av betydande mått, som medfört förbättrade möjligheter att ekonomiskt utnyttja skogens produkter.

 

Skogsbeståndens förekomst, sammansättning och utseende


Offerdal är en utpräglad skogs- och jordbrukssocken där arealen behärskas av skog, myrar, fjäll och glittrande vatten med odlade områden och ängsmarker vid byarna.

De ur näringssynpunkt bästa skogsmarkerna ligger i dalgångarna medan höjdsträckningarna är svaga ur näringssynpunkt och lågproducerande skogsmarker. Hela östra delen, öster om höjdplatåerna, kan också betraktas som goda marker.

I mitten av 1800-talet och tidigare, innan några egentliga avverkningar ännu påbörjats, var förmodligen hela skogsmarksarealen beväxt med urskog av hög ålder och grova dimensioner och virkesförrådet torde på vissa platser ha uppgått till 5-600 skogskubikmeter per hektar, kanske mer.

Före avverkningarnas tid förekom tallen i mycket större omfattning än nu som inslag i våra skogsbestånd. Eftersom tallen var det trädslag, som först fick värde och kunde säljas, blev den även hårdast beskattad från början. Någon skogsvård, som kunde tillvarata tallens berättigade anspråk och hjälpa den i kampen mot granen, påbörjades inte förrän efter 1903 års skogsvårdslag och har bedrivits relativt blygsamt fram till senare tid. Följden har blivit, att vi fått enbart granbestånd eller bestånd med stark inblandning av gran på marker, där tallen har bättre förutsättningar att utnyttja markens produktionsförmåga.

Lövträd, särskilt björk, är allmänt inblandade i bestånden, samt även asp, sälg och rönn. Längre mot väster och mot höjdlägena ökar björk- och rönninslaget och dominerar helt på vissa områden.
Kring de bebyggda områdena har särskilt björken, huggits rätt hårt, dels till bränsle och dels till annat husbehov samt dessutom under senaste kriget då stora mängder björk ingick i de vedleveranser, som påbjöds av staten för landets bränsleförsörjning under avspärrningstiden.



Timmerflottning


Sedan tidernas begynnelse har människan haft förmågan och behärskat konsten att utnyttja sjöar, floder och älvar för transporter. De urholkade trädstammarna som kanot eller båt för den personliga transporten och flotten, hopsatt av ett flera stockar för större transporter, tyder på att människan tidigt insett vattnets betydelse som trafikled.

Med erfarenhet från sydligare delar av landet, insåg man att älvarna blev mera lämpade för virkestransporter om man rensade upp dem. Det lades ner betydande kapital på älvarnas förbättring för att underlätta flottningen, särskilt sedan förvärvningen av 50-åriga avverkningsrätter påbörjats längre in i landet, ända upp mot Landösjön i Offerdal. Någon lagstiftning om allmän flottled eller bestämmelser om flottningens bedrivande i våra älvar och vattendrag fanns inte. Först 1880 utfärdades en Kungl förordning om allmänna flottleder.

Någon egentlig historik över hur flottningarna administrativt var organiserade före flottningsföreningarnas tid, finns inte. Vattensystemen blev tidigt indelade i flottledsdistrikt och då träffades ackordsuppgörelser med varje distrikt.

Det mest betydande vattensystemet inom Offerdal är Långan, som mynnar i Indalsälven i Lit och utgör avlopp för Landösjön. Vattensystemets källor ligger vid norska gränsen och går genom Burvattnet, Stora och Lilla Mjölkvattnet, Ytteroldsjön, Rännösjön, Landösjön och ner i Långan.

Det andra vattensystemet av betydelse är Nästån som har sina källflöden vid Nästtjärnarna i Kall, går genom Djupsjön, vidare genom Acksjön, Getsjön, Gärdesjön, Vågorna, Källsjön, Krikarna och genom Näldsjön ner mot Storsjön vid Ytterån via Alsenssjöns östra ända. Några flottbara bivatten till Nästån finns inte inom Offerdals gränser men väl inom Alsen och Kall. Sannolikt har det en gång i tiden flottats i Vallabäcken, mellan Tångeråsen och Kilströmmen.

Landösjön har varit det vatten som passerats av de största virkesmängderna. Skogarna kring Landösjön var de som först blev föremål för handel i Offerdal.

Go to top