Färgeri:

Omkring 1856 startades ett färgeri i Offerdal.
Förr kardade och spann man i hemmen, vävde och skickade tygerna till färgerierna för vidare behandling. Nere vid ån i Änge byggdes ett stampverk som stampade vadmal till önskad tjocklek, sedan ruggades tyget. Från början skedde detta för hand med kardborrar, men sedan använde man en ruggmaskin.
Sen var det dags för färgning. Först löstes färgerna, antingen revs de eller löstes i syra, beroende på färgsorten. Sedan hällde man på vatten. Sedan hälldes färgen i en s k kyp, ett koniskt kärl. För att röra upp färgen ordentligt använde man sig av en s k luta, den bestod av en lång stång med ring i nedre ändan. I botten på kitteln lade man så en s k krans, för att godset inte skulle komma i direkt kontakt med färgstoftet. På kypen hade man en ställ-ning, som liknade en stege, som man lade godset över när det var färgat. Den stod i förbindelse med en vrid-ställning vid sidan om, som man vred ur den mesta vätskan med innan det hängdes upp för torkning. Efter torkningen varvades tyget med presspapp och upphettade plåtar lades på vardera sidan om tygpacken och pressades sedan ihop med en grov stock och tunga stenar. Detta arbete utfördes i ett särskilt rum.



Bränneri:

Offerdalsborna körde förr sin potatis till ett bränneri i Vaplan. Men det var besvärligt så det beslutades att man skulle starta ett eget bränneri i Änge. Bränneriet lades ned i slutet av 1870-talet och bortauktionerades troligen år 1881. Som ett kuriosum kan nämnas, att brännvinsmagasinet blev lOGT-lokal i Nälden, av malthuset byggdes gamla Frälsningsarmén i Änge och bryggeriet använde man vid byggandet av bränneriet och malthuset.



Tegelbruk:

När bränneriet upphört beslöt man att bygga ett tegelbruk där. Leran togs från Kriken. För att frakta teglet till Nälden byggdes stora pråmar, men transportkostnaderna och övriga omkostnader blev för höga, så det hela slutade med en stor konkurs. Ännu tidigare hade funnits ett tegelbruk vid Edesån. Där tillverkades bl a kakel, krukor och vanligt tegel.



Garveri:

I början av 1860-talet startades ett garveri på samma plats där Änge slakteri ligger nu. Garvarna sålde ofta skinnen till skomakarna, som på den tiden gick omkring i gårdarna och gjorde skor efter kundernas behov. För övrigt minskade arbetet för garverierna i samma takt som självhushållet avtog.



Kalkbrott och kalkbruk i Offerdal:

En småindustri som tidvis varit rätt betydande i Offerdal är kalkstensbrytningen. Det fanns ett kalkstensbrott i Könsta, och brytningen där började omkring 1903 och upphörde kring 1930-talet. Kalkstenen fraktades på pråmar till Nälden och omlastades där på järnvägsvagnar f v b till Hissmofors.



Änge Brunns- och Badanstalt:

Företaget var först förlagt till Kläppen, sedan flyttades anstalten till Änge. Där kunde man få bada, följande bad: kallbad, karbad, gyttjebad, saltbad, kamfinbad, stålbad, tallbarrsbad med för varje dag färsk tall-lag, nauheimer-bad, halvbad, kolsyrebad, svavelsyrebad samt sittbad. Till detta meddelades även sjukgymnastik, massage och elektricitetsbehandling av massösen. Sedan kunde badgästerna "dricka brunn" ur en naturlig järnkälla. Brunnsavgiften var 75 öre i veckan och inskrivningsavgiften var stipulerad till 5 kronor per månad, vilken berättigade till fri vård vid de ordinarie läkarbesöken. I regel kom läkaren en gång i veckan.
Säsongen pågick från den 15 juni till den 30 aug.

Go to top